Om Per Serre
Per Serre målar landskap. Han ger oss en natur, sedd genom ett personligt temperament. Han vill få oss att upptäcka det stora i det lilla – och omvänt! Drivkraften är att i det redan välkända kunna frilägga helt nya sidor. I såväl det förbisedda som i det ingrodda och livskraftiga. Ett landskap består ju också av allt detta: det sedda och osedda, igenkänningen och nyupptäckten, rörelsen och stillaståendet, minne, historia och framtidsaningen. Det är bara själva synfältet – och ögats avläsning – som skiftar.
Hos Per Serre växlar också seendet ständigt. Ibland står han på avstånd och ger oss en översikt av sitt landskap, med sin höga och karakteristiska horisontlinje. Alltid med en inbyggd, färgrik och förvandlande rörelse som sveper in över naturens former. Ofta med en kust – och havsnära känsla. I nästa ögonblick kryper han närmare och ger oss en närbild där all koncentration, och koloristiska känslighet, ligger på några enstaka växter, ett par jordfåror, blommor eller trädgrenar. Här talar minnet och själen lyssnar uppmärksamt! Formaten växlar på ett motsvarande sätt: intima små bilder varvas med de större panorama-dukarna.
Vårens och höstens lysande – och ibland nästan utmanande – färgskalor låter han även möta vinterlandskapets mera svartvita, grafiska nyansvärldar. En ”nedsläckning” som inte innebär att intensiteten eller närvaron avtar – snarare tvärtom. Det snövita, ljusdiset och den nattfrusna och svartbruna jorden smälter samman i samtidigt både i kraftfulla och känsliga landskapsbilder.
Vi betraktar visserligen ett landskap i en slags inkapslad väntan, men det är som om det överallt finns underliggande kraftfält ur vilka det, när som helst, kan springa fram helt nya och oväntade färgskalor…
Hur fångar man ljuset och färgskiftningarna i ett landskap? När glider en realistiskt iakttagen natur över i en mer abstrakt formvärld? Det är med frågor av det här slaget som Per Serre rör sig vidare i sin gränsvärld: mellan det iakttagna och det gestaltade. Mellan det representativa i själva synintrycken och i landskapens föränderlighet. Mellan tålamodet i en lång väntan på att verkligen få se och den nyfikna, skälvande ivern i den plötsliga upptäckten.
Människan syns aldrig direkt i bild hos Per Serre, men spåren av hennes rörelser är ändå alltid närvarande. Kanske gör man bäst i att betrakta hans målningar, av den skiftande naturen, som en serie livskraftiga motbilder till den kortsiktiga rovdrift och kalhuggning som kan göra så förödande ingrepp i vår natur, i våra livsrum. Konsekvent utvecklar Per Serre sin bildvärld till att vara en både ömsint, nyanserad och expressiv kartläggning av en natur som också skall rymma förutsättningarna för ett mänskligt liv.
Det är tryggt att veta att Per Serre fortsätter att måla landskap. För honom – men även för oss – är det helt nödvändigt!
/ Thomas Kjellgren
